1618-1680 Dutch (Resident In UK) Sir Peter Lely Art Locations Sir Peter Lely (14 September 1618 - 30 November 1680) was a painter of Dutch origin. He was the most popular portrait artist in England from soon after he arrived in the country in the 1640s to his death. He also owned a major collection of art, especially drawings by other artists. Lely was born Pieter van der Faes to Dutch parents in Soest in Westphalia,[1] where his father was an officer serving in the armed forces of the Elector of Brandenburg. Lely studied painting in Haarlem, where he may have been apprenticed to Pieter de Grebber. He become a master of the Guild of Saint Luke in Haarlem in 1637. He is reputed to have adopted the surname "Lely" (also occasionally spelled Lilly) from a heraldic lily on the gable of the house where his father was born in The Hague. He arrived in London in around 1641. His early English paintings, mainly mythological or religious scenes, or portraits set in a pastoral landscape, show influences from Anthony van Dyck and the Dutch baroque. Lely's portraits were well received, and he succeeded Anthony van Dyck as the most fashionable portrait artist in England. He became a freeman of the Painter-Stainers' Company in 1647 and was portrait artist to Charles I, but his talent ensured that his career was uninterrupted by Charles's execution, and he served Oliver Cromwell, whom he painted "warts and all", and Richard Cromwell. In the years around 1650 the poet Sir Richard Lovelace wrote two poems about Lely ?? Peinture and "See what a clouded majesty...." Two ladies from the Lake family, 1650. Held by the Tate Gallery.[1]After the English Restoration in 1660, Lely was appointed as Charles II's Principal Painter in Ordinary in 1661, with a stipend of £200 per year, as Van Dyck had enjoyed in the previous Stuart reign. Lely became a naturalised British subject in 1662. Demand was high, and Lely and his school were prolific. After Lely painted a sitter's head, Lely's pupils would often complete the portrait in one of a series of numbered poses. As a result Lely is the first English painter who has left "an enormous mass of work." Among his most famous paintings are a series of 10 portraits of ladies from the Royal court, known as the "Windsor Beauties", formerly at Windsor Castle but now at Hampton Court Palace; a similar series for Althorp; a series of 12 of the admirals and captains who fought in the Second Anglo-Dutch War, known as the "Flagmen of Lowestoft", now mostly owned by the National Maritime Museum in Greenwich; and his Susannah and the Elders at Burghley House. His most famous non-portrait work is probably Nymphs by a fountain in Dulwich Picture Gallery. Lely played a significant role in introducing the mezzotint to Britain, as he realized its possibilities for publicising his portraits. He encouraged Dutch mezzotinters to come to Britain to copy his work, laying the foundations for the English mezzotint tradition. Lely was knighted in 1680. He died soon afterwards at his easel in Covent Garden, while painting a portrait of the Duchess of Somerset. He was buried at St Paul's Church, Covent Garden. He collected Old Masters during his life, with examples by Veronese, Titian, Claude Lorrain and Rubens, and a fabulous collection of drawings. His collection was broken up and sold after his death, raising the immense sum of £26,000. Some items in it which had been acquired by Lely from the Commonwealth dispersal of Charles I's art collections, such as the Lely Venus, were re-acquired by the royal collection.  Related Paintings of Sir Peter Lely :. | Rearadmiral Sir Thomas Teddiman | Anne Hyde | Portrait of Nell Gwyn | James Harrington | John Maitland, 1st Duke of Lauderdale |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Ethel Spowers
Melbourne Printmaker , 1890 - 1947
Sebastiano Bombelli
Italian, 1635-1719, Italian painter. He was perhaps the most influential Italian portrait painter of the later 17th century. His early style was formed by his father, Valentino Bombelli, a painter in Udine, and his godfather, the Mannerist artist Girolamo Lugaro. In the early 1660s he was in Venice (Boschini; Sansovino), where he responded passionately to the brilliant colour, painterly freedom and naturalism of 16th-century Venetian artists, particularly Veronese